tisdag, juni 27, 2006

Jag är lycklig!

Av ingen särskild anledning.. jag är bara lycklig.
För såklart finns det massor av saker som jag önskar mig, och jag har flera mål i livet som ännu inte är nådda, men allt jag verkligen behöver och vill ha har jag redan just nu, i denna stund. Allt utöver detta är plus.

Och jag känner flera gånger om dan att jag är lycklig! Över små saker. Som att vi hängt upp en hängstol i äppelträdet där jag kan gunga i skuggan med en filt och en bok och kika på pojkarna när de leker glassaffär i sandlådan. Att jag och Emil står och småskrattar i köket om kvällen över Måns små egenheter när han ska välja kvällssaga. Att vi har ett litet kuvertformat fönster i vårt sovrum, som visserligen är svårt att mörklägga till natten men så fint ändå. Att Liam blir så glad när Måns vaknar efter sin middagslur så att det kan leka tillsammans, för att efter en tio minuter senare bli osams istället. ;)

Jag har haft tur!

Liam meckar med cykeln iklädd vantar och mammas träskor

"Bröst och bringa som en cornflakesflinga" ;)

måndag, juni 19, 2006

Längtar efter regn!

Ååååh vad varmt det är idag!! Skulle nog inte skada med en ordentlig åskskur för att ladda ur lite... det är så kvavt!

Var hos barnmorskan i förmiddags. Min ordinarie var på semester, så jag fick träffa en annan. Hon undrade hur stora mina andra barn hade vart när de föddes, eftersom hon trodde att det var en ganska lite plutt jag hade magen. Hon tyckte att det kändes så.
Men jag tar lätt på de orden... när jag väntade Måns så trodde ju den barnmorskan att han också skulle vara liten. Hon konstaterade att jag nog får ganska små barn (Liam vägde ju bara 3070gr) och det var ju vad jag också trodde. Men Måns förvånade oss alla med sina 4240gr. Så jag tar som sagt barnmorskans gissning med en gnutta salt den här gången. Kanske blir det en liten bebis på strax över 3kg.. eller så blir det som med Måns; en 2månaders bebis från start. Jag tar gärna en större variant även denna gång, om jag får välja.

Imorgon är barnens sista dag på dagis, och sen blir det sommarlov för hela slanten. Ska bli mysigt! Å jag längtar till mina övertidsdagar nu... då har Emil semester och jag ska bara vila och ta det lugnt. Glassa omkring är hemma och vila upp mig inför förlossningen, låta Emil ta hand om barn och hem. Men tills dess är det några saker kvar att ordna. Vi måste köpa ny bilbarnstol till Liam, köpa ny ståbräda, så lite gräsmatta, jag ska sy ett nytt överkast till Liam och en ny babyfilt och så har jag några knappar kvar att sy fast. ;) Och så skulle jag gärna vilja se botten på korgen med stryktvätt innan bebis anländer, men idag är det för varmt för att stryka.

Kattungarna växer och börjar bli lite mer rörliga och småbusiga nu. Tre veckor gamla lite drygt och världens sötaste!

fredag, juni 16, 2006

Hormoner

Jag boar. Tillslut.

Efter att i veckor gått och tänkt att det faktiskt är lååång tid kvar tills bebisen kommer och tänkt att det mesta löser sig, så tog tillslut mina hormoner tag i denna förnekelse. I helgen som var så ändrade mina sammandragningar plötsligt karaktär. Längre, ondare, mer ihållande och regelbundnare. Jag tror inte på något sätt att det snart är dags, men jag tror att min kropp är mycket klok. För vips så vaknade även den slumrande hjärnan till och så infann sig boarinstinkten.

Nu är det mycket som måste ordnas innan detta barn kommer. Ingen ro och ingen vila, allt ska ställas iordning. Jag putsar alla höst- och vinterskor, proppar de med tidningspapper eller skoblock och travar fint i skokartonger ute i förrådet. Knappar ska sys fast och sömmar ska lagas, gardiner läggas upp och fönster putsas. Till kvällen lagar jag mat två gånger istället för en och fyller frysen med lasagne och pajer och köttbullar och annat att värma på till middag när bebis tar all tid och ork. Papper ska sorteras, listor skrivas och bra-ha-saker inhandlas. Äntligen boar jag!

Idag är det 25 dagar kvar till beräknat datum.

torsdag, juni 08, 2006

Helgbilder

Måns bakar kaka
Sivan med sina fem kattungar... sitter och ger di knäppkatten ;)
Påväg upp på åsen
Liam hjälper till och puttar på i uppförsbacken
Jippi - fåren har kommit till hagen!

Pannkakslunch i fårhagen

Hela munnen full!
Sand mellan bleka tår
Bröderna bus ute på äventyr

tisdag, juni 06, 2006

Sveriges födelsedag

Idag packade vi in ungarna i cykelkärran och cyklade ned på stan. Där möte vi upp familjen Blomqvist-Jansson i stadsparken och var på allsång för barnen. Svenska kyrkan hade storsång med sångledare från deras öppna förskolor och iaf Liam tyckte att det var riktigt kul.
Sedan blev det picknick i gräset och lite lek i lekparken. Vi avslutade med en glass innan vi cyklade hem igen.
Båda pojkarna somnade i cykelkärran på vägen hem. De var förståeligt trötta, eftersom det vart liiite för sent igårkväll. Vi var hemma hos Noels familj och grillade och barnen busade järnet hela kvällen innan de mycket trötta packades in i bilen efter elvaslaget. Men det var såå roligt tyckte pojkarna, och föräldrarna åt good mat och passade på att prata och skratta lite. En bra kväll!

Imorgon blir det dagis igen efter fyra dagars uppehåll. Jag ska passa på och ta en sväng på stan. Vagga runt och få massa ärender uträttade. Är ju en hel del examenspresenter som måste inhandlas innan helgen, och lite annat.

Funkar inte att ladda upp bilder just nu, så jag får prova att lägga in bilder imorgon istället. Nu ska jag bara plocka fram inför morgondagen och sedan krypa i säng. Sov en sväng på soffan på eftermiddagen så dagen blev lite förskjuten idag. ;)

måndag, juni 05, 2006

Konversation

Jag tjuvlyssnar på barnen när de leker ute på baksida. De har fyllt varsin hink med vatten och går omkring med en pensel var och "målar" på väl valda platser.

Liam: Nej Måns! Måla inte där!
Måns: Joho!
L: Näää!
M: Nähä..

En kort stunds tystnad.
M: Liah, Liah, här?
L: Nej inte där, måla här!
M: Jaha!

Åter tystnad.
M: Liah, Liah ja ha schluu vattne, mea vattne Liah!
L: *suck' okejraaa...

=)

Vilken helg!

Jodå, helgen började okej. Jobbade på lördagen och tänkte lite sådär iförbigående att bebisen i magen var väääldigt lugn. Den här bebisen är ju annars av en väldigt aktiv typ som brukar härja på ordentligt, även när jag vaggar runt på jobbet. Men i lördags var det stilla, bara två försiktiga sprattel när jag råkade stöta till magen i något.
Men jag tänkte inte så mycket mer på det. Efter jobbet blev jag bjuden på fika (tack Åsa!:) och åkte sedan hem.

Söndagmorgon vaknade jag efter en härlig sovmorgon då Emil gick upp med barnen när de vaknade. Eftersom det var pingstdagen så var butiken stängd och jag ledig - skönt. Drog handen över magen och kände de tydliga konturerna efter bebisen. Det här barnet ligger så himla ytligt och det är väl därför alla rörelser känns så tydligt. Flera gånger om dagen är det utbrytningsförsök och diverse kroppsdelar som buktar ut genom magen. Och varje morgon brukar bebis vakna med mig och dansa steppdans mot urinblåsan så att man omöjligt kan ligga kvar och dra sig. Men inte denna morgon, och jag tänkte återigen, utan att lägga någon vikt vid tanken, att det var väldigt lungt i magen. Bebisen sov väl fortfarande.

Klev upp och klädde på mig. Drack en kopp kaffe och kastade in lite ugnspannkaka i ugnen. Så packade jag och Emil picknickväskan med pannkakor, sylt och grädde och jagade på barnen lite kläder. Sedan tog en tur upp på åsen i det härliga vädret. Matade fåren som äntligen kommit hit för sommarbete och myste med picknicklunch.

Fortsatte en bit över åsen och slog oss ned i en av dammarna där de inte hade nåt vatten i. Jag och Emil la oss på en filt mot en av de soliga dammväggarna och barnen lekte med hinkar och spadar i den porösa sanden och plaskade lite längst bort där det droppade lite vatten från uppumpet. Det var sååå härligt! I dammarna blir det ju helt vindstilla och solen verkligen gasade, jag och Emil låg och bläddrade i varsin tidning och drömde lite om den framtida utbyggnationen av huset. Kikade på barnen som lekte och kände hur lyckligt lottade vi verkligen är!

Så gled samtalet över på bebisen i magen. Jag la en hand på den stilla magen och kände mig plötsligt alldeles kall. H*n hade fortfarande inte rört på sig. Och nu började jag tänka efter ordentligt . Hade bebis rört på sig igårkväll? Nej, tror inte det... och väääldigt lungt igår under dagen och inte en tillstymmelse till rörelse under hela den här dagen hittills. Stooor skillnad mot hur det brukar vara. Klämde och kände lite på magen. Buffade mot det där hårda som känns så tydligt på höger sida, då brukar man alltid få gensvar. Ingenting. Emil puttade och grejade han med. Sen satt vi alldeles stilla med varsin hand på magen. Näe, det hände inget. Både jag och Emil tyckte att det började kännas obehagligt och vi bestämde oss för att gå hem. Han ropade på barnen och de packade ihop alla saker i skrindan igen medan jag stod jag skakade på magen i hopp om att bebisen skulle bli arg och vakna, men nej. Vi började gå hemåt, bara fem-tio minuter hemifrån var vi ju, men jag var för otålig för att gå tillsammans med barnen, så jag skyndade i förväg istället.

Väl hemma tog jag en kylklabbe från frysen, mörklade sovrummet och la mig alldeles stilla på sängen med kylklabben mot magen. Flyttade runt klabben och placerade den på olika ställen på magen där jag tydligt kunde känna någon utav bebis kroppsdelar. Knuffade på magen allt hårdare och låg sedan stilla och väntade. Och väntade. Efter ett tag kom Emil upp och frågade hur det gick. Ingenting, svarade jag. Han undrade om han skulle ringa in till förlossningen, men jag svarade inte, det kändes läskigt. Emil hjälpte till att knuffa lite och sedan satt han där en stund brevid mig med en hand på magen.

Emil reste sig för att gå ned till barnen igen och då, då kände jag något. En försiktig liten rörelse, nästan så att jag itne var riktigt säker på om jag hade känt något alls. Emil la handen på magen igen och knuffade på bebisen och då kände vi någonting båda två. Åååå puuuuust, vilken lättnad!! Vi låg stilla ett tag till, men bebisen rörde inget mer på sig, fast nu hade den åtminstonde rört på sig något! Emil bestämde sig för att ringa in till förlossningen iaf, bara för att lyssna, och gick ned.
Jag låg kvar upp i sängen och väntade. Låg stilla och kände efter. Fortsatt helt stilla i magen.

Efter en evighet kom Emil upp igen och berättade att på förlossningen ville de att vi skulle komma in för en kontroll. Va, vadå, varför det, tror de att nåt är fel, den rörde sig faktiskt liite... Vi trodde väl båda två att de skulle säga att allt verkade normalt. Emil åkte upp med pojkarna till sin far och sedan åkte jag och Emil in till sjukhuset.

På vägen in i bilen kände jag två försiktiga rörelser, helt spontana utan knuffar. Det kändes väldigt skönt, för pulsen var något hög på oss båda när vi satt där i bilen.

Kom in till förlossningen. Kändes hur skumt som helst att vara där när man inte ska föda barn. Men vi blev visade in till ett förundersökningsrum och fick träffa en barnmorska. Jag fick lägga mig på en brits så att de kunde ta en ctg-remsa. Barnmorskan klämde och kände ordentligt på magen för att försöka lokalisera vart ryggen var någonstans. Där är det ju lättare att höra hjärtljuden och hon ville väl helst inte oroa oss genom att leta efter hjärtljud, utan helst hitta de på en gång. Men hon hade svårt att känna vart ryggen var och la tillslut elektroden där hon trodde att den kanske kunde finnas. Bebisen var fortfarande helt lugn i magen, trots barnmorskans omilda behandling. Hon drog elektroden över magen och då - där - där var hjärtljuden!

Fick ligga med ctg-apparaten i en halvtimma och den registrerade fina hjärtljud. Två gånger under den halvtimman kvicknade dessutom bebis till och rörde på sig. En av gångerna var det t.o. m riktigt ordentligt med ordentliga buffar som syntes genom magen. Jätteskönt, även om man plötsligt kände sig rätt löjlig som satt där inne på förlossningen. Jag och Emil kunde kosta på oss att skratta av lättnad och erkände båda två hur oroliga vi hade blivit. Hur tankarna hade hunnit rusa iväg på oss båda, och hur underligt man hade tänkt på både stora och små saker.

Men ctg-remsan såg jättebra ut och nu återstod bara ett ultraljud med en läkare för att se att bebisen verkligen mådde bra och att det fanns ordentligt med fostervatten. Läkaren kom och gjorde ultraljudet och gott om vatten fanns det. Och det var nog bra att vi fick komma in och göra ett ultraljud hursom, för då visade det sig att bebis har snurrat till tvärläge. Så bebis ligger med huvudet under höger bröst och med rumpan under vänster bröst. Inte direkt optimalt. ;)
Har bebisen inte vänt sig till v.36+0 (vilket är om en dryg vecka, nästa tisdag) så ska vi åka in igen för ev. vändningsförsök. Hoppas, hoppas, hoppas att bebisen lägger sig med huvudet nedåt innan dess, eller åtminstone till förlossningen. Nog för att jag är skräckslagen inför en vanlig förlossning, men ett kejsarsnitt känns faktiskt ännu värre! Och lägger sig bebis med rumpan ned så går det ju inte heller. En sätesförlossning lär ju aldrig funka för mig som varit utan krystvärkar under båda mina tidigare förlossningar. Har ju svårt att få ut barnen med huvudet före, då lär det ju aldrig gå med rumpan först!
Men nu tar vi inte ut någon olycka i förtid. Det är fem veckor kvar till beräknat datum, så bebis har gått om tid på sig att vända sig.

Men det var den helgen det. Behöver jag tillägga att båda jag och Emil var fullständigt slutkörda igårkväll. Lättade och trötta!

torsdag, juni 01, 2006

Det stora äventyret!

Båda barnen är på utflykt med dagis idag. De stora barnen åker Lennakatten(museiejärnväg med ånglokomotiv som åker till och från en utflyktsplats). De mindre barnen skulle till en 4H-gård och titta på djuren, åka hölass, osv.
Igårkväll packade vi varsin ryggsäck åt de. Sittunderlag, servetter och plastbestick. Små matlådor med pastasallad och köttbullar(enligt Liams beställning, det var bara att trilla köttbullar det ;) liten smörgås, festis och kaka fick ligga i kylskåpet över natten. Det packade vi i nu på morgonen under stort allvar. Båda pojkarna bar sina egna ryggsäckar till bilen och var laddade för dagens äventyr.

Måns släppte vi av vid dagis, med tung ryggsäck, som han tålmodigt bar på, och pirrande mage. Liam och jag fortsatte i bilen till tågstationen där stor-avdelningen skulle mötas upp. Allvarsam och nästan lite sammanbiten satt han i baksätet medan jag körde. Lycklig som få hoppade han sedan ur bilen när jag hade parkerat och lät mig hjälpa honom på med ryggsäcken igen.
Liam är en stor pojke nu. Som ska på tågutflykt med egen ryggsäck och eget sittunderlag som han har packat själv. Han upprepade frökens ord för mig innan jag gick- snart kommer tåget, men inte ännu, först måste vi vänta lite. Vinkade till mig och koncentrerade sig på sin uppgift.

Det är en stor dag idag, och jag kan knappt vänta tills jag får åka och hämta de i eftermiddag och höra om deras äventyr!