Vilken helg!

Jodå, helgen började okej. Jobbade på lördagen och tänkte lite sådär iförbigående att bebisen i magen var väääldigt lugn. Den här bebisen är ju annars av en väldigt aktiv typ som brukar härja på ordentligt, även när jag vaggar runt på jobbet. Men i lördags var det stilla, bara två försiktiga sprattel när jag råkade stöta till magen i något.
Men jag tänkte inte så mycket mer på det. Efter jobbet blev jag bjuden på fika (tack Åsa!:) och åkte sedan hem.

Söndagmorgon vaknade jag efter en härlig sovmorgon då Emil gick upp med barnen när de vaknade. Eftersom det var pingstdagen så var butiken stängd och jag ledig - skönt. Drog handen över magen och kände de tydliga konturerna efter bebisen. Det här barnet ligger så himla ytligt och det är väl därför alla rörelser känns så tydligt. Flera gånger om dagen är det utbrytningsförsök och diverse kroppsdelar som buktar ut genom magen. Och varje morgon brukar bebis vakna med mig och dansa steppdans mot urinblåsan så att man omöjligt kan ligga kvar och dra sig. Men inte denna morgon, och jag tänkte återigen, utan att lägga någon vikt vid tanken, att det var väldigt lungt i magen. Bebisen sov väl fortfarande.

Klev upp och klädde på mig. Drack en kopp kaffe och kastade in lite ugnspannkaka i ugnen. Så packade jag och Emil picknickväskan med pannkakor, sylt och grädde och jagade på barnen lite kläder. Sedan tog en tur upp på åsen i det härliga vädret. Matade fåren som äntligen kommit hit för sommarbete och myste med picknicklunch.

Fortsatte en bit över åsen och slog oss ned i en av dammarna där de inte hade nåt vatten i. Jag och Emil la oss på en filt mot en av de soliga dammväggarna och barnen lekte med hinkar och spadar i den porösa sanden och plaskade lite längst bort där det droppade lite vatten från uppumpet. Det var sååå härligt! I dammarna blir det ju helt vindstilla och solen verkligen gasade, jag och Emil låg och bläddrade i varsin tidning och drömde lite om den framtida utbyggnationen av huset. Kikade på barnen som lekte och kände hur lyckligt lottade vi verkligen är!

Så gled samtalet över på bebisen i magen. Jag la en hand på den stilla magen och kände mig plötsligt alldeles kall. H*n hade fortfarande inte rört på sig. Och nu började jag tänka efter ordentligt . Hade bebis rört på sig igårkväll? Nej, tror inte det... och väääldigt lungt igår under dagen och inte en tillstymmelse till rörelse under hela den här dagen hittills. Stooor skillnad mot hur det brukar vara. Klämde och kände lite på magen. Buffade mot det där hårda som känns så tydligt på höger sida, då brukar man alltid få gensvar. Ingenting. Emil puttade och grejade han med. Sen satt vi alldeles stilla med varsin hand på magen. Näe, det hände inget. Både jag och Emil tyckte att det började kännas obehagligt och vi bestämde oss för att gå hem. Han ropade på barnen och de packade ihop alla saker i skrindan igen medan jag stod jag skakade på magen i hopp om att bebisen skulle bli arg och vakna, men nej. Vi började gå hemåt, bara fem-tio minuter hemifrån var vi ju, men jag var för otålig för att gå tillsammans med barnen, så jag skyndade i förväg istället.

Väl hemma tog jag en kylklabbe från frysen, mörklade sovrummet och la mig alldeles stilla på sängen med kylklabben mot magen. Flyttade runt klabben och placerade den på olika ställen på magen där jag tydligt kunde känna någon utav bebis kroppsdelar. Knuffade på magen allt hårdare och låg sedan stilla och väntade. Och väntade. Efter ett tag kom Emil upp och frågade hur det gick. Ingenting, svarade jag. Han undrade om han skulle ringa in till förlossningen, men jag svarade inte, det kändes läskigt. Emil hjälpte till att knuffa lite och sedan satt han där en stund brevid mig med en hand på magen.

Emil reste sig för att gå ned till barnen igen och då, då kände jag något. En försiktig liten rörelse, nästan så att jag itne var riktigt säker på om jag hade känt något alls. Emil la handen på magen igen och knuffade på bebisen och då kände vi någonting båda två. Åååå puuuuust, vilken lättnad!! Vi låg stilla ett tag till, men bebisen rörde inget mer på sig, fast nu hade den åtminstonde rört på sig något! Emil bestämde sig för att ringa in till förlossningen iaf, bara för att lyssna, och gick ned.
Jag låg kvar upp i sängen och väntade. Låg stilla och kände efter. Fortsatt helt stilla i magen.

Efter en evighet kom Emil upp igen och berättade att på förlossningen ville de att vi skulle komma in för en kontroll. Va, vadå, varför det, tror de att nåt är fel, den rörde sig faktiskt liite... Vi trodde väl båda två att de skulle säga att allt verkade normalt. Emil åkte upp med pojkarna till sin far och sedan åkte jag och Emil in till sjukhuset.

På vägen in i bilen kände jag två försiktiga rörelser, helt spontana utan knuffar. Det kändes väldigt skönt, för pulsen var något hög på oss båda när vi satt där i bilen.

Kom in till förlossningen. Kändes hur skumt som helst att vara där när man inte ska föda barn. Men vi blev visade in till ett förundersökningsrum och fick träffa en barnmorska. Jag fick lägga mig på en brits så att de kunde ta en ctg-remsa. Barnmorskan klämde och kände ordentligt på magen för att försöka lokalisera vart ryggen var någonstans. Där är det ju lättare att höra hjärtljuden och hon ville väl helst inte oroa oss genom att leta efter hjärtljud, utan helst hitta de på en gång. Men hon hade svårt att känna vart ryggen var och la tillslut elektroden där hon trodde att den kanske kunde finnas. Bebisen var fortfarande helt lugn i magen, trots barnmorskans omilda behandling. Hon drog elektroden över magen och då - där - där var hjärtljuden!

Fick ligga med ctg-apparaten i en halvtimma och den registrerade fina hjärtljud. Två gånger under den halvtimman kvicknade dessutom bebis till och rörde på sig. En av gångerna var det t.o. m riktigt ordentligt med ordentliga buffar som syntes genom magen. Jätteskönt, även om man plötsligt kände sig rätt löjlig som satt där inne på förlossningen. Jag och Emil kunde kosta på oss att skratta av lättnad och erkände båda två hur oroliga vi hade blivit. Hur tankarna hade hunnit rusa iväg på oss båda, och hur underligt man hade tänkt på både stora och små saker.

Men ctg-remsan såg jättebra ut och nu återstod bara ett ultraljud med en läkare för att se att bebisen verkligen mådde bra och att det fanns ordentligt med fostervatten. Läkaren kom och gjorde ultraljudet och gott om vatten fanns det. Och det var nog bra att vi fick komma in och göra ett ultraljud hursom, för då visade det sig att bebis har snurrat till tvärläge. Så bebis ligger med huvudet under höger bröst och med rumpan under vänster bröst. Inte direkt optimalt. ;)
Har bebisen inte vänt sig till v.36+0 (vilket är om en dryg vecka, nästa tisdag) så ska vi åka in igen för ev. vändningsförsök. Hoppas, hoppas, hoppas att bebisen lägger sig med huvudet nedåt innan dess, eller åtminstone till förlossningen. Nog för att jag är skräckslagen inför en vanlig förlossning, men ett kejsarsnitt känns faktiskt ännu värre! Och lägger sig bebis med rumpan ned så går det ju inte heller. En sätesförlossning lär ju aldrig funka för mig som varit utan krystvärkar under båda mina tidigare förlossningar. Har ju svårt att få ut barnen med huvudet före, då lär det ju aldrig gå med rumpan först!
Men nu tar vi inte ut någon olycka i förtid. Det är fem veckor kvar till beräknat datum, så bebis har gått om tid på sig att vända sig.

Men det var den helgen det. Behöver jag tillägga att båda jag och Emil var fullständigt slutkörda igårkväll. Lättade och trötta!