Jag fick min första värk på morgonen den 13 juli, men då visste jag inte ännu att förlossningen var igång. Värkarna vart fler, men var långt ifrån regelbundna och i väldigt skiftande styrka. Så kom det en sån där riktig värk som tog i ordentligt, och då tänkte jag att nu är det nog igång, för att en kvart senare få en sammandragning så försiktig att den knappt var värd sitt namn. Så var morgonen, osäker. Jag fattade inte att det var på riktigt.
Men efter några onda värkar som jag ojade mig igenom så förstod jag att nu var det ändå igång, även om det med all säkerhet skulle vara lååång tid kvar... värkarna var ju långt ifrån regelbundna än så länge. Jag bad Emil att ringa sin far och gå upp med pojkarna dit. Jag ville inte ha de hemma när det skulle börja ont på riktigt och oroa de, de tittade redan underligt på mig när jag ojade mig genom en sammandragning. Men jag sa åt honom att förbereda de på att än var det många, många timmar kvar. Ville stanna hemma så länge som möjligt, och kanske skulle barnet inte komma förrän till natten.
Emil gick upp med barnen och jag läste tidningen, tittade på teve och tappade hoppet när det gick över 20 minuter mellan två fjuttiga sammandragningar, eftersom det bara hade vart 12 minuter mellan de förestående. Emil kom tillbaka och serverade mig kexchoklad och apelsinjos i soffan så att jag skulle få ordentligt med energi. Jag duschade och sen åt vi lunch, rester från gårdagens middag - en god paj med västerbotten och lite kex och ost. Riktigt mysigt att sitta där och luncha tillsammans, på vår dotters födelsedag.
Men nu var värkarna glesare igen, de kom så pass sällan att jag tänkte att nu stannar det av, det blir ingen bebis idag. Men en stund senare var det igång igen, och nu kom de mycket starkare. Nu fick jag verkligen koncentrera mig igenom värkarna, andas och tänka positivt. Men det kunde fortfarande gå så långt som 15 minuter mellan vissa värkar, medan andra var nere på 7-8 minuter. Ganska plötsligt så känner jag att nu vill jag snart åka in till förlossningen, vilket kändes underligt för värkarna var fortfarande inte regelbundna och de hade bara varit kraftiga under en kort tid. Men ändå känner jag att nu vill jag snart inte åka bil längre, ska vi in till förlossningen så får det ske snart. Emil ringer in och jag får prata med de mellan två värkar. Låter och känner mig helt opåverkad, skojar lite med barnmorskan t.o.m., och hade det inte varit för att det var tredje barnet så skulle hon säkert ha sagt åt mig ett avvakta en stund till hemma, men nu är vi välkomna in när vi vill. Och vi åker i stort sett på en gång.
I bilen är det ganska lungt, en försiktigt värk som jag lätt andas mig igenom. Men när vi nästan är framme vid sjukhuset får jag en sån där skitjobbig värk och känner nästan panik över att sitta fastspänd i bilen, att inte kunna ställa mig upp. Är så lättat när vi parkerar bilen i garaget och jag får komma ut i friska luften - varm och svettig! Nu kommer värkarna tätare och är jobbigare. Förbipasserande tittar oroligt på oss där jag står och flåsar i korridoren påväg bort mot förlossningen. Någon erbjuder en rullstol, men då är värken över och jag tackar vänligt nej och fortsätter gå som vanligt.
Vi når förlossningen och får komma in. Barnmorskan märker på mig att det är i full gång och jag slipper tack och lov att lägga mig med ctg i 15 minuter, som man alltid annars får göra. Jag kan bara inte ligga ner när värkarna kommer - det gör för ont. Jag måste stå, eller stå på knä, lutandes som Emil för att kunna möta värkarna bra. Mellan två värkar skyndar barnmorskan att göra en undersökning, och visst jag är öppen 6cm och välkommen in till ett förlossningsrum och till lustgasen.
Jag hoppar över själva förlossningsberättelsen för tillfället. Men det gick fort och det var urjobbigt. Jag tror att vi var inne på förlossningsrummet ca 2,5h innan hon var ute, totalt 3h på förlossningen. Hon föddes 16.29 på en värk, jag sprack inget och hon fick fulla poäng.
Så liten, så liten och jättelik Liam. Fast mindre ändå.
Jag fick duscha, vi fick fika och sedan bara vänta på att de obligatoriska 6h skulle gå. Men jag tjatade en del så barnläkaren kom redan efter 5,5h och undersökte henne och sen fick vi åka hem.
Åh den känslan att få kliva ut genom förlossningens dörrar med en allldeles ny bebis i babyskyddet. Att få andas frisk luft och till fullo få känna lättnaden av att det är över - hon är här, det gick bra och aaaaldrig mer!!
Hungriga var vi båda två, klockan var väl nästan halv elva på kvällen. Så vi svängde förbi McDonalds på hemvägen och köpte med oss lite mat. Åkte hem med vår nya lilla dotter och firade med en varsin QP. ;)
Morgonen efter vaknade vi till lugn och ro, mös med lilltjejen och gjorde oss sedan iordning och gick för att hämta de nyblivna storebröderna. Vi saknade de massor, och var lite spända över hur de skulle reagera. Med oss upp till farfar hade vi två nya cyklar som Liam och Måns skulle få. De hade stått i förrådet och väntat på Noras ankomst, en tvåhjuling med stödhjul till Liam och en trehjuling med flak till Måns.
Uppe hos farfar mötte två pojkarn upp oss ute på gården. Måns sprang överlycklig fram till sin nya cykel, medan Liam itne hade tid att tittapå cyklen utan han ville se vad som låg i vagnen. Han var så nyfiken på sin nya syster. Och där låg hon, och Liam strålade hela han när han fick klappa på henne. Så fick han prova att hålla i henne en stund inne i soffan också och var lycklig som få! Kikade på hennes små fötter och små skrynkliga händer och utbrast - "Men mamma, hon är ju alldeles gammal!". =)
Måns var mer tveksam. Ville inte riktigt släppa farfar, och bebisen ville han inte alls titta på. Men han tinade ganska snart. När vi väl var hemma igen så vra det inga konstigheter. Klappa Nora på huvudet och fortsatte med livet som vanligt. Det där med småsyskon var ju inte så märkvärdigt, det visste ju han att en "Nona" skulle komma.
Det går så himla lätt och smidigt här hemma. Vågar knappt tro att det kan vara så här lätt att bli fem i familjen. Alla är glada och nöjda, mamman, pappan, bröderna och bebisen. Tänk att just vi skulle få världens underbaraste ungar!!
