Det näst intill oförlåtliga

I morse så hände det som inte får hända. I vanlig ordning efter att ha servat ungar med diverse göromål, ny blöja, hjälp med strumpor, filtar i soffan, smörgås med leverpastej, osv, så styrde jag kosan mot kaffebryggaren i tron om att allt var som det skulle vara. Jag fyllde kannan med vatten, slog i och tryckte ned ett filter i tratten. Nu tror väl du som van läsare att kaffebryggaren gått sönder, men så var icke fallet. Jag tog fram kaffeburken ur kylskåpet och noterade att det nästan var slut, men kände ingen oro ännu. I skafferiet står det oöppnade paket, vi är sådana där som köper fem kaffepaket åt gången... det går åt. Vidare mot skafferiet och här började oron mola i magen när jag såg att "kaffe-raden" var tom. Ännu fortfarande i förnekelse började jag flytta på de andra varorna i skafferiet - kanske stod ett paket här, bakom kexen? Jakten blev mer och mer desperat, ett knäckebröds-paket for i golvet och andhämtningen blev häftigare. Ganska snart var jag tvungen att inse ren och hård fakta - kaffet var slut! *här ska det vara domdagsmusik*

Hemma hos oss har vi en regel, när man tar det sista av något så måste man skriva upp att det ska handlas. Och eftersom det typ bara är jag som åker och handlar, så är det extra viktigt att just Emil följer sin del av avtalet. Att han glömmer att säga till att havregrynen snart är slut så att han blir utan gröt en morgon, kan jag leva med. Att han glömmer bort att meddela att sista rullen med hushållspapper nu är i bruk, kan jag också förlåta. Men att han öppnat sista kaffepaketet utan att säga nåt, det är det spöstraff på alltså!!

Så där står jag med en burk med några ensamma kaffekorn kvar i handen och ser fram emot en dag med alla tre barnen utan mitt morgonkaffe. Så givetvis plockar jag upp telefonen och ringer min kära make för att delge honom min olycka. Han förstod genast allvaret i sitt misstag och var beredd att återgälda det omgående.
- Jag åker från jobbet nu och köper kaffe, är hemma på en kvart! lovade han. *å där fick han några pluspoäng*
Men jag tog mitt förnuft tillfånga och avblåste räddningsaktionen. Inte kan jag tvinga maken från jobbet pga av en kopp kaffe. Istället lyckades jag skrapa ur de sista kornen ur kaffeburken och satte igång att skopa ur en del av det vatten som jag redan fyllt kaffebryggaren med. Det blev en och en halv kopp åtråvärt kaffe. I snålaste laget jämfört med min normala konsumtion på minst tre fulla muggar, en morgon hemma med barnen. ;) Men åtminstone kaffe!!

Och ungefär nu kanske jag borde börja fundera över mitt (miss)bruk av kaffe. När det drivit mig så långt att t.o.m. skriva ett långt blogginlägg om bristen på det. Men jag tror att jag fortsätter blunda och istället tar en tur till affären idag. På inköpslistan står det "Ett flak kaffe, minst". ;D