Tålamod

Med barnen kom tålamodet. Så brukar jag säga, för så känns det. Med barnen så har jag blivit tålmodigare och duktigare på att andas djupt och ta det lugnt. Tidigare har jag annars ansett mig som en person med ganska kort stubin och låg irritationströskel. Men så kom barnen.
Givetvis så brister tålamodet ... ofta! För snälla nån, jag har ju trots allt både en 5åring och en 3åring och är det nåt de kan så är det att se ut ens svagheter och sedan vid lämpliga tillfällen se till att trycka tummarna rejält hårt på de ömmande ställena. Men ändå, jag är tålmodigare idag och det händer fortfarande att jag förvånas över att jag lyckas bibehålla lugnet i vissa situationer.
Men häromdan så började jag fundera på om själva tålamodskvoten var fylld nu, kanske har jag inget mer tålamod att uppbringa, kanske räcker det bara till barnen just nu och livet utanför får leva med en lättirriterad Millan.

Tisdag eftermiddag och innan-middag-kaoset är i full gång. Köksfläkten surrar och jag preparerar fisken, kontrollerar potatisens kokande och förbereder grönsaker. Samtidigt har vi femåringen med tusen frågor: "Mamma, vart ligger vilda västern? Hur långt är det var till min födelsedag? Hur gör man flingor? När jag blir stor ska jag bli cowboy, ellerhurellerhurellerhur?!?" Lillebror på tre år vill ju inte vara sämre han och kastar ur sig frågor som ligger högst upp på hans intresseagenda: "Mamma, vart bor döskallar? Vad äter döskallar? Mamma, jag har INGENTING att göra!"
En ettåring har vi ju också, nämnde jag henne? För hon är helt fenomenalt fantastisk! Inte så många frågor från hennes håll, men hon kan klättra i trappan, äta kattmat, försöka trycka in saker i eluttagen och dra ut isolering ur väggarna i tvättstugan som är under renovering - allt detta samtidigt, jag lovar! Och under hela processen med middagslagning, förklarande om frukostflinge-tillverkande, vita lögner om att döskallar lever på lakrits och jagande efter en ettåring med nävarna fulla med isolering påväg upp för trappan så glider jag omkring med mitt övermäktigt, goda moderliga leende och klappar de små gudsgåvorna på huvudet. Eller kanske inte. ;) Men jag orkar. Jag fräser inte, tappar inte tålamodet och gnäller inte. Känner mig tålmodig som få! :)

Senare är middagen framdukad på bordet, barnen placerade på sina platser, barnafadern hemkommen och jag redan påväg till skolan för en sen labbkväll. Och det är då jag känner hur tålamodet har tagit slut... jag tror att barnen sög det sista ur mig. Eller kanske var det inte barnen, kanske är det det faktum att trots hällregn och en begynnande förkylning som jag känt komma som ett krypande obehag i kroppen de senaste dagarna och som jag med mindre lyckat resultat försökt mota bort med apelsinjos och alvedon, kanske är det dessa faktorer som mest gör att jag sitter där frusen i klassrummet och tittar ilsket på min fysiklärare. Jag har precis ställt en fråga. Undrat om en viss formulering kunde anses som korrekt, för att kontrollera att jag förstått det hela eller kanske missuppfattat betydelsen av de olika begreppen. Det är då han gör det där klassiska som vissa lärare alltid gör - han tittar pillemariskt på mig och ler ett utdraget "njaaaaa..." . Tålamodssvulten som jag är biter jag mig själv hårt i läppen medan jag pressar fram ett diplomatiskt "hur menar du då?". Han fortsätter såklart att (hån?)le åt mig och svarar med ett föga förvånande "vad tror du att jag menar?". Å jag fattar, jag veeeet - man ska tänka själv. Samtidigt så tycker jag att jag inte gör annat än tänker själv, det är ju för guds skull självstudier vi sysslar med och när jag då undrar om jag förstått något riktigt är det då verkligen för mycket begärt att vilja få ett ja eller nej på den frågan?! Så trots att jag innerst inne inget hellre önskar än att plocka upp min lärare under armarna, ruska om honom ordentligt och säga med en avgrundsröst "men lilla lilla Lage - svara bara på min fråga!!!" så gör jag ju givetvis inte det. Istället stirrar jag ilsket på honom och ifrågasätter det jag kan.

Så förlåt mig lilla Lage om tålamodet brister, om jag blir en sån där tråkig elev som bara vill ha korta svar istället för att diskutera. Förlåt lilla Lage att jag tittade så argt på dig och irriterat ställde fler frågor. Förlåt mig för att tålamodet brister, men jag har inget tålamod kvar.