Ensam hemma

Ni finns överallt. Mina barn. Synliga även utan er fysiska närvaro. Som om varje kubik luft i detta hus fortfarande andas era andetag.

En stillsam gunga i morgonsolen. Fortfarande i ett långsamt svingande, som om han precis klev av den och sprang över gräsmattan med lätta steg och ett bubblande skratt i strupen.

I kylskåpet syns det malplacerade; ett halvätet kex och två öppna småförpackningar med russin. På nedersta hyllan. Att sparas till senare.

Små påminnelser och minnen. En leksak här, en bortglömd stövel där. Kittlar mitt inre och får mig att le i min ensamhet. Och lyssnar jag riktigt noga så kan jag nog höra er dunsa ned för trappan. Skrattande. Bråttom. Uppslutna i leken.

Tänk att inte ens när jag är ensam hemma lämnar ni mig ifred.
Mina ständiga följeslagare. Jag bär er, med mig. Alltid.