Ilska

Krasch, bom, BANG!
Jag hör hur något far nedför trappan, tar i ett trappsteg i färden och landar slutligen på hallgolvet nedanför med ett ljudligt brak. Fortsätter och puttar vagnen fram och tillbaka i vardagsrummet. Snart sover hon, bara några drag till.

Duns, duns, duns.
Där tog nästa sak en luftfärd från övervåningen. Jag andas in djupt, håller andan en stund och släpper sedan långsamt ut luften genom mina sammanpressade tänder. Snart-femåringen är arg. På vad är mindre viktigt, det är det ingen som riktigt minns längre. Men ned för trappan far det leksaker och böcker i en väldig fart. Han är arg med besked.

Puttar vagnen en stund till och räknar till tio tyst för mig själv, om och om igen. Dagdrömmer om olika sätt att ha ihjäl en snart-femåring. Strypning hamnar överst på önskelistan. Stannar vagnen, ja hon har somnat. Står stilla en stund till och samlar mig. Försöker slappna av de krampaktigt sammanbitna käkarna och släpper tankarna på strypning. Med ett djupt andetag sätter jag fötterna i rörelse och kliver ut i hallen. Duckar för en nalle och kikar upp på åskmolnet där vid trappans topp. Jag går upp till honom och sätter mig på huk mittemot med händerna i ett fast tag om hans överarmar. Jag är tyst, räknar återigen till tio för mig själv och känner hur käken återtagit ett krampaktigt läge. Snart-femåringen tittar tveksamt på mig och bryter slutligen tystnaden:
- Nu är jag arg på dig! säger han bryskt. Riktigt arg!
Inom mig ler jag. "Riktigt arg".. gissa vart han har fått det ifrån. Men jag låter inte den inre munterheten lysa igenom, utan kör standardtalet. Det där om att "såhär gör man inte", "så får man inte bete sig", "man får vara arg men man får inte... "osv. Avslutar med att tala om att jag är arg på honom. För det är jag ju. Riktigt arg.

Dividerar med mig själv. Den impulsiva sidan vill skrika åt honom, kasta in honom i hans rum och tala om för honom att han minsann kan glömma den där risifruttin till mellis som jag köpt speciellt för hans skull. Den sidan vill vara riktigt, jädra barnslig och komma på något bra straff att hämnas med. Den andra sidan skakar på huvudet åt sådana dumheter. Vad skulle jag få ut utav det - en ledsen och hungrig son och en trapp fortfarande full av leksaker.

En kompromiss blir nog bäst här, först får han ställa tillbaks alla böcker, sedan tar vi mellispaus med risifrutti och slutligen får han plocka undan resten av leksakerna. Sonen gnäller men gör som han ska. Känslorna svalnar och ett mellanmål är vad vi alla behöver då, ny energi.

Senare den eftermiddagen är alla leksaker undanplockade. Sonen tittar på mig med stora ögon och undrar om jag fortfarande är arg på honom. Jag svarar att nej, nu är jag inte arg längre. Men jag var väldigt arg och ledsen. Å fast att jag ibland är väldigt arg på honom så älskar jag honom alltid. Det tar, jag ser det, ögonen hans är tårade. Passar på att krama honom lite extra, får tillbaks de där käraste orden att han "äskar" mig med.

Lugnet är återställt, kärleken bevisad och ilskan försvunnen. Det håller i sig i dryga halvtimman. Sen är han arg för att det inte blir fiskpinnar till middag. Riktigt arg.