En 3åring

Idag fyller Måns 3år! Vår underbara Måns redan tre... hur kan det gå så fort? Tänk att för tre år sedan vid den här tiden var jag fortfarande bara enbarnsmor. Men framåt eftermiddagen gjorde lillebror entre med sina förvånande 4240gr och 53cm.

Imorse vaknade han i vanlig ordning = först. Efter lite frukostvälling i soffan så fick han gå och lägga sig igen och vänta i sängen på att jag och Liam skulle komma och sjunga för honom. En chokladmuffins och ett paket senare for vi iväg till dagis. Dit fick han med sig glass, rån, strössel och chokladsås att bjuda på sen och det har väl aldrig varit så roligt att komma till dagis som det var idag. Flaggan var hissad på gården för Måns och fröken hade bakat scones till förmiddagsfikat.

Ikväll blir det fler paket och firande när pappan kan vara med också. Måns har fått bestämma middag; hamburgare, pommesfrites och cola står det på menyn. Så i eftermiddag blir det till å baka hamburgebröd.

Ikväll ska jag försöka uppdatera mera med lite bilder och så. Men innan dess vill jag bara dela med mig av dagboksinlägget från Måns ettårsdag, som jag letade fram i den här nostagiska andan:

Söndag 23 januari 08:35

Vid den här tiden för ett år sedan så hade vi ganska nyligen kommit in till förlossning. Jag var både nervös och förväntansfull, jag visste ju hur jobbig en förlossning kunde vara men samtidigt visste jag också vilken fantastisk belöning man fick utav det.

Några timmar tidigare hade jag väckt en mycket trött och sömndrucken Liam som kisade mot lampans sken när jag klädde på honom. Han log mot mig glatt där jag kämpade med knappar och dragkedjor genom värkarna. Alldeles för liten för att kunna förstå vad som var på väg att hända. Kunde han ana ens en tiondel av betydelsen av mammas tjocka mage, den bäddade vaggan i sovrummet eller vårt prat om lille bror? Snart skulle han bli varse... :)

Taxiresan in till förlossningen kändes surrealistisk. Förra gången hade vi åkt mitt i natten, och det var mer som man föreställde sig att det "skulle vara". Nu var det full fart här i centrala Uppsala. Ute på gatan skyndade människor kors och tvärs, överfyllda bussar dundrade förbi. Där stod vår taxibil och väntade på oss. Jag var ofattbart lugn med tanke på de intensiva värkarna, och på den korta turen upp till sjukhuset hann jag bara med en två värkar och däremellan såg jag svandammen glida förbi i det blåa ljuset som en vaknande vintermorgon ger.

Jag ska bespara er förlossningsberättelsen.

Jag hoppar fram några timmar till tiotiden den kvällen. Vi var hemma igen, och i den bäddade vaggan låg den en alldeles ny liten människa och sov. Hans pappa låg och sov i sängen bredvid. Jag däremot hade energi nog att springa ett maraton kändes det som. Och fysiskt i kroppen kändes det inte långt därifrån heller. Jag var sedan några timmar tillbaka tvåbarnsmor, och det var så stort och fantastiskt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Jag pratade med min bror i telefonen, det var det sista telefonsamtalet jag gjorde den kvällen. För jag visste att även om hormonerna rusade i kroppen och gjorde mig både pigg och stark, så borde jag passa på att sova medan den lilla sov. Sömn får man ju inte direkt i överflöd när väl bebisen anlänt. Jag kröp ned bredvid min sovande Emil, och på något sätt lyckades jag faktiskt somna. Nog var kroppen trött efter en vaknatt och en förlossning ändå.

Nån gång den natten vaknade barnet i sin vagga, och hans pappa lyfte över honom ned bredvid mig. Där låg han sedan resten av natten med ett bröst i munnen, som om han aldrig hade gjort annat. Fullständigt naturligt och utan konstigheter, hade han någonsin legat någon annanstans? Visst hade han väl alltid funnits där, vid min sida!

Idag, IDAG, IDAG fyller Måns ett år! (Jag måste upprepa mig för att överhuvudtaget kunna förstå att det är sant). Idag är min minsta bebis ett år! (Och jag skriver minsta, för att snart treåringen är även han min bebis ;)). Han har på morgonen öppnat sina paket, med storebrors hjälp ;). Och han har dessutom hunnit hälla ut en hel tallrik havrefras och mjölk i sitt knä och över golvet. Tänk vad han kan! =)

Han går, springer, klättrar, pratar några ord, klappar händer, vinkar, dansar (faderns taktkänsla ;)) och kan bli alldeles vansinnigt arg när han inte får som han vill! Allt måste undersökas, och helst ska man försöka trycka ned alldeles för stora föremål, i alldeles för små öppningar. Han har humor och både skojar och skrattar. Han busar och buar högljutt när han leker spöke och jagar sin mamma/pappa/storebror/katt med sina blöta pussar och ibland lite för hårdhänta nypor. Måns är med andra ord en alldeles fantastisk, otrolig, underbar och normal ettåring!

Grattis min son på din dag!