Mental träning

Jag tränar mig i att se saker och ting för var de är - varken mer eller mindre. En obäddad säng är just en obäddad säng. Inte ett tecken på mänskligt förfall. Och med ett kast med täcket och överkastet gömt i hörnet så är det inte ens direkt stökigt heller.

Det känns som att det är dags att ändra inställning och börja förbereda sig rent mentalt för Bebis numero 3. Sänka kraven och föreställningarna. Det tyckte jag var jättejobbigt med Liam, att sänka standard. Supersvårt att ställa om hjärnan och acceptera att sömn, mm helt enkelt måste gå före ett skinande rent handfat.

Med Måns var det inte lika svårt. Jag var redan inkörd på det nya tankesättet. Och så inställd på att det skulle bli tufft och jobbigt med två små barn. Nu gick det ju långt över förväntan. En kombination av att Måns var relativt lättsam och min attitydförändring, tror jag. Jag var inställd på krig, och då känns ju en mindre argumentation som en peice of cake!

Men nu känner jag att jag är tillbaka i gamla spår. Barnen har blivit så stora. Undan för undan har man tillåtit sig själv att ställa högre krav igen, precis som man bör. Undan för undan har tiden och orken återkommit till annat än blöjbyten, nattamningar och snortorkning. Jag har helt enkelt blivit bekväm. För bekväm. Jag är inte inställd för ännu en bebis.

Det känns mycket svårare denna gång. Vaddå, säger folk, det är ju tredje barnet, det glider in på ett bananskal bara, det här kan ni ju nu! Men Måns hinner nästan bli 2,5, och Liam nästan 4,5. De är självgående (nästan ;) och framförallt så slipper man ju den där förlamande tröttheten som kommer med en liten bebis.

När jag vart gravid med Måns var ju Liam bara 14 månader. Han hade precis lärt sig att gå, han stökade fortfarande nån gång på natten, blev matad och pratade inte. Man var fortfarande inne i bebissvängen och visste precis vad man gav sig in på när man tog beslutet om att försöka sig på bebisverkstan. Man hade färskt i minnet hur mycket jobb det faktiskt är med en liten.
Det har jag glömt nu. Det verkar rätt gulligt med en liten knodd som sover i vagnen och som ammar lite mysigt då och då. Som ska bäras på axeln och rapas innan sovstunden.
Och så är det ju... också... fast jag har glömt allt det där jobbiga, när hela kroppen skriker efter att få sova - själv! Jag är inte inställd för krig, jag har blivit bekväm.

Så jag tränar mig i att se saker för vad de verkligen är. En bebis är ju egentligen inte mer än en bebis. Hur mycket bekymmer kan en endaste liten bebis ställa till med!? MASSOR!!! ;)