Skratt och hormoner

Måns skrattar ibland i sömnen. Det är jättemysigt! Allt från lite småfnitter till riktigt gapskratt. Och killar man honom då så skrattar han ännu mer, utan att vakna.
Det är bland det mysigaste som finns - sovvarm Måns i söt-pyjamas som skrattar så att groparna i kinderna djupnar så sött.

Själv skrattade jag inte sådär fruktansvärt mycket igår. Istället grät jag stora, stora tårar för att jag inte längre har några kläder som passar. Mina vanliga kläder är för små och mammakläderna för stora (antaligen ganska uttöjda sen sist). Jag blir tokig, jag har verkligen ingenting att sätta på mig. Det enda som sitter som att det ska, utan att klämma åt eller hasa ned eller så, är mjukisbrallorna. Hur kul är det?!
"Hej här kommer jag - Preggo-Millan - som inte går någonstans utan mina sunkiga mysbyxor". Gaaahh jag blir tokig! Och igårkväll grät jag och sedan åkte Emil och köpte hamburgare till middag och sen somnade jag i soffan och sov tre timmar. När jag vaknade var det redan kväll och Emil hade nattat båda barnen.
Inte en av mina ljusaste stunder...

Idag har varit något bättre... men jag drar fortfarande omkring här i mina mjukisbyxor och suckar djupt. Imorgon ska vi på 30års-kalas. Vad tycker ni marina eller gråa mjukisbyxor?