måndag, januari 02, 2006

Liam

Det är så underbart att se, när jag talar om för honom vilken underbart härlig unge han är. Att han är världens bästa, världens finaste och världens duktigaste. Hur det glimmar till i ögonen på honom och hur han ler.
Jag ser att han blir längre av mina ord, att de bygger en grund i honom. Och vartenda ord är helt sant!

Ska han verkligen behöva bli större nu? Kan han inte alltid vara min nästan fyraåring som inte behöver ha större problem i världen än att de kan lösas av en mammas kram. Full med tro på sig själv.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida