Vanliga ungar

Jag har funderat kring det där med barn och hur barn uppför sig. Jag har flera gånger fått frågan eller antydan om att mina barn verkar väldigt lugna och snälla. Nu har ju inte jag så många referenser att jämföra med, men de har säkert alldeles rätt, mina barn är nog av en lugnare sort. Det är inga konstigheter för mig att åka och storhandla med alla tre barnen, jag har flera gånger haft med mig dem till både tandläkaren och läkaren och så fort man har nån tid bokat åt ett barn någonstans så får alla syskon följa med. Det handlar kanske mer om nödvändighet än något annat, skulle jag inte ha barnen med mig så skulle jag typ aldrig kunna göra någonting! Det måste funka. Och det funkar, för det mesta, de är lugna.

Därmed inte sagt att de aldrig beter sig illa, flippar ur eller trotsar järnet. Häromdagen förvandlades en mysig lunch på ett cafe i staden till allt annat än mysig när den äldste sonen bestämde sig för att göra allting precis tvärtemot mot vad jag sa åt honom att göra. Efter en tillsägelse för mycket och när han tydligt visat att han inte hade som avsikt att förändra sitt beteende bestämde jag mig för att det var dags att gå. Att den utlovade glasskulan efter maten därmed skulle utebli var ju trist, men en effekt av att han betedde så illa att vi var tvungna att gå. Jag betonar detta eftersom jag så starkt inte tror på straff, utan på konsekvenser. Direkta sådana som kan relatera till "brottet". Med andra ord så var det inte en "nu får du ingen glass för att du inte lyssnar" utan han blev utan glass för att vi gick - vilket var konsekvensen.. att vi gick.
Hursomhelst... sonen blev utan glass (och jag utan mitt kaffe på maten som redan var betalt för). Fullt förståeligt så mottogs inte detta direkt med glädje, utan jag fick mer eller mindre släpa en spottande, fräsande, skrikande, sparkande och bitandes son därifrån. Tack och lov att man fortfarande är större och starkare än barnen.. ;). Stackars lunchsällskapet Åsa fick bevittna en sida av Liam som hon aldrig sett tidigare, och i ärlighetens namn så var det här nog bland det värsta han har betett sig någonsin. Men så har han aldrig tidigare varit fem och ett halvt tidigare heller.

Vad vill jag ha sagt? Jo, även de lugnaste, finaste, snällaste, underbaraste, coolaste, vackraste och mest fantastiska barnen (= mina barn såklart!) är just barn. Och barn trotsar, skriker, gnäller och gör tvärtemot vad man säger. Ibland. Sådant är föräldraskapet, tror jag. Det hör till, man får tackla det och samla nya krafter. Möta det på det sätt man tycker sig bäst lämpat.
Jag tacklar det på lite olika sätt, med direkta konsekvenser som sagt, och ofta just i stunden genom att bara bli tyst och göra (ta barnen i armen och se till att vi kommer därifrån och inte svara på hans skrik eller ge mig in i diskussioner när han är arg och bara skriker). Diskussionen tar vi sen, hemma när alla lugnat ned sig.
Det finns säkert tusen sätt till att göra som funkar, man får anpassa sig. Det finns dock två saker som jag verkligen försöker undvika:
* fördömma barnet, istället för det barnet gör - "du är så dum" istället för "du gör så dumma saker"
* lägga in ordet alltid - "du är alltid så här" , "varför gör du alltid såhär" osv. Det måste vara otroligt tungt för ett barn att få veta att man alltid är så himla besvärlig, att få den stämpel, få veta att det är sån man är. För då blir man ju sån.

Ett rörigt blogginlägg det här, det fanns bara så många tankar kring detta som jag var tvungen att resonera kring. Förstod ni nåt? Kontentan är väl att barn är barn. Och barn har alltid varit barn. Som lästips kan jag tipsa om Astrid Lindgrens "Barnen på Bråkmakargatan" som jag har som högläsning för sönerna just nu. Denna fantastiska sklidring om en trebarns-familj på 50- eller 60-talet kanske? Barn var barn även då. Fantastiskt duktiga, fina och snälla. Och trotsiga med egensinniga ideer och massvis av rackartyg för sig. :)

Just det, sonen med humöret då... han lugnade sig väl hemma efter en stund uppe på sitt rum. Sen kom han ned och bad om ursäkt till mig och sin lillebror, som även han blev utan glass. Och så fick han ringa till Åsa och säga förlåt också.
Dagen efter var han sitt vanliga glada igen, sån som han alltid är!