Regnlängtan

Så var två kalas av tre avklarade. Idag gick släktkalaset, som pojkarna fick dela på, av stapeln. Sockerstinn, trött och med en ordentlig överdos av koffein avslutas veckan. Huset är ovanligt välfyllt med leksaker i alla dess former och i kylskåpet väntar tårtresterna på kvällen.
Bara ett kalas kvar nu... Liams barnkalas. Dinosaurieinbjudningarna är postade och det är bara några få detaljer kvar att ordna med. Sedan blir det lugnt på kalasfronten i ett par, tre månader iaf. Tur det! Det är kul, men det är lite jobbigt också.

Fasar lite inför morgondagen. Efter en helg full av socker och sena kvällar för pojkarna, så blir det tidigt morgon på dagis för Måns. Jag, Liam och Nora ska vidare till tandläkaren(min tur, usch!) och sedan ska vi på rekordtid ta oss till Liams ögonläkare. Därefter måste vi få någon slags lunch i oss innan vi hämtar upp Måns från dagis och beger oss hem för sedvanlig vardagseftermiddag. Känner mig trött bara jag tänker på det, men det ska nog gå ändå. Eller det måste gå ändå.

Längtar efter ledig tid. Efter ork och inspiration. Den kommer, jag vet det. Men just nu känns den långt borta. Som en törst, väntades på regn. Men jag vet ju också att det trots allt finns vatten där att finna, även innan skyfallet kommer. Det finns daggdroppar på grässtråna tidigt om morgonen, utan att regn har fallit. De får man slicka i sig så klarar man sig, sålänge.
Flummigt? Jag menar alltså att det finns faktiskt inspiration och vila mitt där i den hektiska vardagen. Inte mycket, men tillräckligt för att man klarar sig tills det slutar snurra så fort.
Som när Emil skickar upp mig i sovrummet efter middagen med en tidning och en chokladbit. Så struntar jag i kemiboken just då och lämnar alla måsten. Disken och barnen sköter maken, den underbare. Kommer ned igen när barnen nattas, med mera ork och ett lugnare sinne. En daggdroppe.
Som den där bilturen med barnen till dagis. När det inte lönar sig att stressa längre, utan bara köra så fort som vinterlaget tillåter. När snön gnistrar i morgonsolen, radiopratarna skrattar och sönerna funderar i baksätet.
- Om det börjar brinna mamma, måste vi plocka ut alla leksaker ur huset! tycker Liam. Å min lampa med spindeln och våra täcken och soffan och stolarna...
- Och ölen! fyller lillebrodern i.
Ja ölen måste räddas lovar mamman och ler. Pappa gillar ju ölen och Måns han gillar ju pappan. En daggdroppe.
När jag fortfarande andfådd efter språngmarschen till kemilektionen känner den där tinglande känslan av att ha hittat rätt. Det är här jag ska vara. Att hur långa sidorna än kändes i kemiboken kvällen innan, så känns det nu bara roligt och intressant! En daggdroppe.

Tills regnet kommer...