Tidsoptimisten

Jag är tidsoptimist, så är det. En dålig sådan. För jag är dessutom alltid stressad. Jag är liksom inte den där tidsoptimisten som tänker skitsamma, ta det lugnt, vi hinner, det ordnar sig.
Nej, jag är tidsoptimist på det viset att jag tror att tiden ska räcka till så mycket mer än vad den gör. Jag ska bara lägga undan tvätten, tömma soporna, osv innan vi ska åka. Bädda sängarna borde jag ju hinna med dessutom, å jäklar nu är vi sena igen..

Det är ju också en grej, jag avskyr att komma försent. Trots det är jag tyvärr oftast sen. För jag tror att jag ska hinna med så mycket mer än vad jag gör. Dygnets 24h räcker inte till. Fast det är ju bara att inse att även om dygnet hade 40h så skulle jag inte tycka att det vore nog.

Å tre barn har jag. Tre små barn. Allt tar längre tid med tre barn, mycket längre tid. Efter att jag har lagt undan tvätten, tömt soporna och bäddat sängarna och vi redan är sena så ska jag få ihop alla tre barnen för att komma iväg. Det är en fyraåring med tusen saker i huvudet som han bara måste berätta just då! Och inte kan han prata och sätta på sig skorna samtidigt heller. (Varför fick jag söner?! Flickor måste ju kunna göra två saker samtidigt, eller är det något man lär sig som vuxen?)
- Mamma, mamma! Men ÅHH mamma, lyssna då!
- Ja älskling jag lyssnar, sätt på dig skorna nu. svarar mamman med lätt stress i rösten medan hon letar efter lillebroderns mössa.
- Men mamma titta då, titta när jag pratar med dig!
- Inte nu Liam, vi har bråttom, kan vi inte prata om det här i bilen? Sätt på dig skorna nu! säger mamman i ett och samma andetag medan hon sätter på lillebrodern mössan.
I samma ögonblick ger lillebrodern ifrån sig ett iltjut, sliter av sig mössan och springer sin väg. Just det, lillebror är snart 3 och kan själv. Han kan sätta på sig mössan själv minsann och är nu så förnärmad av moderns oförsiktighet att det kommer krävas flera minuters lirkande för att få med honom ut i bilen frivilligt. Ofrivilligt skulle gå fortare, det går att bära skrikande barn under armen. Problemet är bara att det är en lillasyster som ska med också, och bära henne i babyskyddet samtidigt som man släpar trotsig bror under armen.. nä det funkar inte. Lillasyster förresten, luktar det inte skumt om henne där hon sitter påklädd fastspänd i babyskyddet och väntar. Jo, visst har hon bajsat.
- MAMMAAA, kan du inte lyssna på mig?! ropar 4åringen, fortfarande utan skor på fötterna.

15 minuter senare är vi ute vid bilen. Rekordsnabb bytning på bebben, massvis med tramsigt joller med mellanbrodern och en stunds lyssnade på storebrodern med JAG satte på honom skorna, så tog vi oss faktiskt ut. Nu ska man bara spänna fast alla tre i bilen i sina respektive bilstolar... bara och bara, det kan bli ett riktigt äventyr det med.

Egentligen skulle alla flerbarnsföräldrar ha medalj bara för att de lyckas ta sig utanför dörren varje morgon, oavsett om man kommer i tid eller inte.
Fast jag tycker att det är viktigt att komma i tid, jag måste bara lägga undan tvätten först...