En liten snigel
Nu ska jag avslöja några utav mina hjärnspöken. Jag är ju, som tidigare konstaterat, inte riktigt riktig alla gånger.
Så här är det - jag är gråtmild och blödig. Och så är jag en tänkare.. det är ingen bra kombination. Jag ska ge två exempel.
Exempel 1:
När jag och barnen kommer hem en eftermiddag så ser jag en liten snigel på trappan in till vårt hus. Halva snigelns skal är krossat och nu ligger han där och kravlar i resterna från hans forna hem. Han vrider och vänder på kroppen, sträcker bedjande sina tentakler upp mot mig och ser på mig med plågad blick.
Jag får bråttom och föser in barnen i huset - in fort! Tvingar mig själv att tänka bra tankar. Det var nog bara skalet som gått sönder, själva snigeln var oskadd och hade inte ont. Och någonstans i bakhuvudet vill jag minnas att jag hört att sniglar växer ur sina skal, lämnar dem och hittar nya, större som de flyttar in i. Visst är det så?! Så egentligen gör det inte så mycket att just det här skalet har gått sönder, han får helt enkelt kravla vidare och hitta en ny enrummare att bosätta sig i. Så.. klart.. ingen fara.. alla lyckliga! Klumpen i magen krymper något.
Så spinner mina tankar.
Det kan inte vara riktigt hälsosamt.
Exempel 2:
Minns ni den där reklamen från Åhlens för overaller som gick på teve för massvis av år sedan. Nej, precis! Men jag minns den, alldeles för tydligt. Den utspelar sig en grå vintermorgon på en tom skolgård, eftersom det redan har ringt in. På skolgården ser man en ensam bil. Framför ratten sitter pappan och i baksätet sitter sonen med en ledsam uppsyn. Och sedan säger pappan något i stil som:
- Snälla, kom igen nu då!
Pojken: - Nej, jag vill inte!
Pappan, något irriterat: - Men pappa har suttit uppe och sytt hela natten. Du _sa_ ju att du ville ha en bäveroverall i nylon!
Sedan ser man hur pojken klivit ur bilen och med böjt huvud tar sig över skolgården, iklädd just en bäveroverall i nylon med den stora bäversvansen hängande. "Kom till Åhelns istället, här kan du köpa en overall i bävernylon för en endast..."
Och det är nu man ska skratta. Men jag skrattar inte, istället växer klumpen i magen till oanade proportioner. För genast börjar mina tankar att rusa iväg. Jag kan inte låta bli att tänka på den stackars pappan som verkligen har suttit uppe och sytt _hela_ natten, bara för att han ville göra sin son glad. Och antaligen kostade det en hel del att köpa tyg till bäveroverallen också, så det är en dyr overall dessutom och nu finns det inga pengar över till en ny. Och den stackars sonen vill säkert inte göra sin pappa ledsen heller, men nu ska han lufsa runt hela vinter i en bäveroverall, som skolkamraterna kommer att reta honom sååå för!
Och så får jag svårt att sova och lite ont i magen.
Jag säger ju det - det kan inte vara hälsosamt!
Av samma anledning undviker jag katastrof-filmer. De ger mig insomningssvårigheter i veckor.
Så här är det - jag är gråtmild och blödig. Och så är jag en tänkare.. det är ingen bra kombination. Jag ska ge två exempel.
Exempel 1:
När jag och barnen kommer hem en eftermiddag så ser jag en liten snigel på trappan in till vårt hus. Halva snigelns skal är krossat och nu ligger han där och kravlar i resterna från hans forna hem. Han vrider och vänder på kroppen, sträcker bedjande sina tentakler upp mot mig och ser på mig med plågad blick.
Jag får bråttom och föser in barnen i huset - in fort! Tvingar mig själv att tänka bra tankar. Det var nog bara skalet som gått sönder, själva snigeln var oskadd och hade inte ont. Och någonstans i bakhuvudet vill jag minnas att jag hört att sniglar växer ur sina skal, lämnar dem och hittar nya, större som de flyttar in i. Visst är det så?! Så egentligen gör det inte så mycket att just det här skalet har gått sönder, han får helt enkelt kravla vidare och hitta en ny enrummare att bosätta sig i. Så.. klart.. ingen fara.. alla lyckliga! Klumpen i magen krymper något.
Så spinner mina tankar.
Det kan inte vara riktigt hälsosamt.
Exempel 2:
Minns ni den där reklamen från Åhlens för overaller som gick på teve för massvis av år sedan. Nej, precis! Men jag minns den, alldeles för tydligt. Den utspelar sig en grå vintermorgon på en tom skolgård, eftersom det redan har ringt in. På skolgården ser man en ensam bil. Framför ratten sitter pappan och i baksätet sitter sonen med en ledsam uppsyn. Och sedan säger pappan något i stil som:
- Snälla, kom igen nu då!
Pojken: - Nej, jag vill inte!
Pappan, något irriterat: - Men pappa har suttit uppe och sytt hela natten. Du _sa_ ju att du ville ha en bäveroverall i nylon!
Sedan ser man hur pojken klivit ur bilen och med böjt huvud tar sig över skolgården, iklädd just en bäveroverall i nylon med den stora bäversvansen hängande. "Kom till Åhelns istället, här kan du köpa en overall i bävernylon för en endast..."
Och det är nu man ska skratta. Men jag skrattar inte, istället växer klumpen i magen till oanade proportioner. För genast börjar mina tankar att rusa iväg. Jag kan inte låta bli att tänka på den stackars pappan som verkligen har suttit uppe och sytt _hela_ natten, bara för att han ville göra sin son glad. Och antaligen kostade det en hel del att köpa tyg till bäveroverallen också, så det är en dyr overall dessutom och nu finns det inga pengar över till en ny. Och den stackars sonen vill säkert inte göra sin pappa ledsen heller, men nu ska han lufsa runt hela vinter i en bäveroverall, som skolkamraterna kommer att reta honom sååå för!
Och så får jag svårt att sova och lite ont i magen.
Jag säger ju det - det kan inte vara hälsosamt!
Av samma anledning undviker jag katastrof-filmer. De ger mig insomningssvårigheter i veckor.
upplagd av Millan
fredag, oktober 06, 2006
8 kommentarer:
Nämen, äntligen en till!! :) Det här ska jag minsann berätta för A, att det finns fler som jag!! *flinar*
Jag blir alltid mobbad för min blödighet. Jag dödar inte myggor, absolut inte getingar och springer alltid omkring och ska rädda alla småkryp som råkat illa nu. Nu tänker jag också på den där lilla snigeln, stackarn!
Det värsta jag sett var nog när våra katter kom in med en ödla som de tagit och började leka med den inne i vardagsrummet.*ryser fortfarande vid tanken* Det var så synd om den!!
Jag är dessutom sån som skriker högt när man är dum mot gosedjur. Okej, nu skäms jag nästan lite, men man gör inte så, man låtsasstryper inte en nalle och man dunkar inte den stackars nallens huvud i väggen. Man ska vara snäll mot alla! Människor, djur, småkryp och gosedjur!
Och jag gör inte narr av dig nu, jag är sån här. På riktigt! :)
..råkat illa UT, ska det stå
Åh, den där reklamen minns jag jätteväl. Jag tyckte synd om den stackars killen som traskade över skolgården i sin bäveroverall samt om pappan som suttit uppe hela natten och sytt den.
Jag tror att man blir ännu blödigare när man har barn och du har ju tre underbara barn, det är klart att du blir blödig och gråtmild ;)
Jag är lite så, tex som Sanna skrev häruppe, blir jag nästan arg när Sebbe och Bella leker våldsamt med gosedjuren, dänger iväg en docka i väggen eller nåt...
Både Micke och jag har blivit blödigare sen barnen kom. Vi kan sitta och storgrina när vi ser dokumentärer eller filmer på tv, jag flippar kanal direkt om nåt barn farit illa ut, fixar inte att tänka på det, sånt kan sätta sig på hjärnan och jag kan grina i flera veckor efteråt.
Kram!
Man blir väl blödigare med tiden tror jag. När man inser allvaret i livet på något vis. Jag kan inte se barnakuten, inte katastrofprogram eller andra dokumentärer. De berör mig ofta mycket illa. jag blir ledsen och orolig och som du.. svårt att sova.
Jag är ju då en av dem som formligen föll död ned av skratt när jag såg den reklamen. Men jag är å andra sidan en riktig marodör när det gäller filmer eller reklamfilm. Allt är båg och jag berättar gärna för alla när jag kan se missar, hår som ligger fel, mickdopp, osv. För mig är sällan tv verklig.
Utom när den är verklig. Då gråter jag så tårarna sprutar.
Åh vad skönt att vi är fler! Jag får nästan andnöd av panik när jag ser små små hoppfulla sniglar som försöker ta sig från ena sidan av vägen till den andra...det går ju så plågsamt långsamt och jag står inte ut med tanken på att den lilla lilla snigeln blir överkörd och mos för alltid när allt den ville var att krypa på lite nytt gräs:( Jag lyfter alltid bort sniglar och grodor från vägen, och vägrar skämmas för det!
För något år sedan råkade jag köra över en groda när jag var ute och cyklade. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det. Har fantiserat ihop att det var en mammagroda jag dödade och att alla hennes små grod-ungar låg hemma i grodhemmet och undrade varför deras mamma aldrig kom hem den kvällen *grååååt*
ååååh vad skönt!!! Det finns fler som jag!!! Jag blir nästan gråtfärdig bara jag läser era kommentarer här...
Jag är oxå sån som plockar bort sniglar och grodor från vägen.
Jag försöker nu rädda min stackars trädgård från alla mördarsniglar. Men till skillnad från grannen så skulle jag aldrig kunna strö ut salt och diverse plågsamma medel för att slippa dem... nä jag går en timma morgon och kväll samlar ihop alla sniglarna i en hink och går iväg till skogen med dem... där kryper dem iväg och smaskar på blåbärsris och annat gott... vissa tycker att jag är helt galen.. men vad ska man göra!! Det är fullkomligt out of the question att ha ihjäl dem stackarna. Det är ju jag som har bestämt mig för att ha trädgård mitt i deras matförråd, då får man ju se till och samsas så gott det går.. och lösa det så alla blir nöjda.
Jag är en sån som riskerar liv och lem och stannar på vägen för att ta bort påkörda djur (detta tycker jag ju iof. är varje bilist skyldighet) det känns så himla ovärdigt att dem ska ligga där på vägen och bli påkörda om och om igen. Och det är ju inte alltför sällan andra hungriga djur beger sig upp på vägen för att få sig ett skrovmål och blir påkörda även dem.... usch usch... nä varje djur man kan rädda känns som en seger...
känns som jag har hittat mina jämlika här!! :-)
stor kram till er alla blödiga djurvänner där ute
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida