Min blivande frisör?

I flera dagar har jag liksom gått och konstaterat för Liam och Måns att de msåte klippas snart. De börjar båda bli väldigt långhårigaoch om inget annat så vill man ju ha de nyfriserade till jul iaf. Men jag har inte kommit till skott ännu. Det krävs ett visst mått energi för att ta sig igenom två gossars kalufser ackompanjerat av "mamma, klipp mig inte i örat", "mamma, det kliar", "mamma, det killar", "mamma, jag är bara lite rädd för saxen/trimern", "ajajaj" och "mamma, det gööör faktiskt ont när du klipper mitt hår". Helt klart behöver humöret vara det rätta för att med korrekt ton kunna besvara detta med "sitt still så klipper jag dig inte i örat", "sitt still så går det fortare så kan vi ta bort det kli'iga", "sitt still så killar det inte", "du behöööver inte vara rädd för saxen/trimern" och "nej, det gör INTE ont att klippa håret!".
Och nej, jag har inte haft den energin på sistone och därför är de fortfarande ofriserade, sönerna.

Men jag har visst nämt det både två och tre gånger att de borde klippas, att de är långhåriga.
Ikväll när jag böjde mig ned över Liam i sängen och pussade honom godnatt så trillade mina långa hårtestar ned i ögonen på honom.
- Mamma, du är långhårig! konstaterade han kvickt. Imorgon tycker jag att vi ska klippa dig!


Nehejdu gosse - det blir inget vi eller klippa eller imorgon... ;)