Vända på läget..

Ärligt talat. Det är rätt jobbigt just nu. Emil är sjuk och bara sover och sover, och jag är själv mest med trollungarna tre. Emil gör så mycket han kan och orkar. Men han blir inte bättre eller piggare.. snarare tvärtom. Kunde han skulle han nog sova åtminstone 20h per dygn, men det är inte alltid lätt med barnen i huset. Jag försöker hålla mig så mycket hemifrån som jag bara kan. Men vi måste vara lite hemma också, och det är inte precis varje dag man har ork och lust till att dra iväg med tre barn på äventyr.

Så tålamodet tryter ibland och orken tar slut. Såsom häromdagen när vi var påväg ut. Lillasyster skulle bara ammas färdigt och bröderna stod och väntade ute på gården. Så plockar Måns ut den lilla blåa lära-gå-vagnen ur förrådet för tredje gången trots att jag sagt åt honom att låta bli, vi ska gå alldeles snart. Men jag hejdar mig ett ögonblick och tar ett djupt andetag, ställer mig i fönstret i vardagsrummet med snuttande systern på armen och tittar på den där lilla filuren med rosa raggsockor och blommiga gummistövlar ute på gården. Han står där med ett fast tag om vagnen, ett stort leende och bus strålande i ögonen. Jag finner lugnet, släpper frustrationerna. Han kommer aldrig mer vara i den här åldern, lilla Måns. Jag kommer minnas den här dagen med sentimental glädje. Jag kommer alldeles säkert sakna den där trotsiga blicken från den där enmetershöga figuren med fötterna bestämt på backen.

Så är vi påväg. Jadå, lära-gå-vagnen följer med på promenaden och precis som mamman trodde så har Måns redan efter ett par hundra meter tröttnat på att dra på den. Men det går faktiskt att putta systern i vagnen och putta på äldsta sonen på cyklen i uppförsbackarna samtidigt som jag bär på lära-gå-vagnen. Vi tar oss framåt. Det kunde ha varit värre. Nora sover ju så gott varmt nedstoppad i vagnen och det regnar inte. T.o.m. solen kikar fram då och då.

Lånar med oss farfarns hund på promenad. Nu skiner solen och värmer lite i blåsten. Vi tar lillvägen. Den är dåligt skött och guppig som attans. Det innebär många vattenpölar för sönerna och hund att springa i.
De springer. Tripp trapp. Två små kottar. Brun mössa och grön mössa. Likadana blommiga gummistövlar.
Jag andas. Försöker tänka att jag just nu lever i mina dyrbaraste minnen, mina barns barndom. Och jag når dit, jag känner kärleken, den översvallande som tar sig igenom all trötthet. Det går. Jag fyller på tålamodskontot med en ordentlig skvätt. Det ska nog räcka hela vägen hem, ta mig igenom avklädningen av två trötta, blöta barn och en missnöjd liten. Jag lovar varm choklad och ostsmörgåsar vid hemkomsten, det blir lättare att vända hemåt då.

Hemma igen med trötta barn och lugnare moder. Vi tar oss genom den här dagen också. Pappan vaknar och känner sig piggare. Kanske vänder det nu...