Barn är elaka

Det är ju tredje barnet nu, så det är inte första gången jag får frågan. Och jag _vet_ ju vad de menar med frågan, egentligen. Men trots det så kryper det i kroppen på mig varje gång jag får frågan ställd till mig.

- Är hon snäll?

För vad svarar jag om hon haft en ganska gnällig dag? Om hon kanske snuttade hela natten lång eller skrek som bara den medan jag hjälpte storebröderna på med skor och jackor? Ska jag svara nej? Och vad är hon om hon inte är snäll... elak?

Ibland jag jag inte låta bli att retas litegrann. Då svarar jag:
- Nej, hon är så himla elak!! Hon bits och spottar och svär. Kallar oss för fula ord och ger oss lite tjuvnyp då och då. Den elakaste av ungar du kan tänka dig! Så passa dig för att stå för nära, hon har så vassa tänder den rackarn.

Är jag lite trött så brukar jag helt enkelt bara svara:
- Hon är en helt normal unge.
För så är det ju! Hon är för det mesta en strålande glad bebis, hon låter mamman vila mellan matstunderna om natten och är ofta ganska nöjd. En helt normal bebis med andra ord.

- Är hon snäll?

Är jag riktigt trött så blir svaret bara:
- Ja!