Börjar lite smått..

Den första oktober 2005 och träden har börjat förvandlas. Det är en vecka kvar till vårt bröllop och hösten är rekordvarm. Brittsommar. Men lönnarna börjar ändå lysa vackert varmorange till min stora glädje.
Jag och Emil tvingar barnen på långa bilturer på eftermiddagrna för att hitta den perfekta fotoplatsen. Nära kyrkan, eller kanske hemma oss på åsen? Vi åker, tittar, fotar och funderar.

Emil har sedan ett tag haft konstiga rodnader på sitt ena smalben. När de funnits där några månader, och det dessutom ömmar tidvis, lyckas jag äntligen övertala honom att ringa en läkare. På husläkarmottagningen vägrar de givetvis att ge honom en tid och hänvisar istället till en disktriktsköterska. Sagt och gjort, så får han tid där till onsdagen tror jag, under bröllopsveckan. Jag och pojkarna samlar vackra höstlöv till dekorationerna och brudbuketten, när Emil kommer hem och berättar att han troligen har fått borrelia i benet! Åter ett samtal till husläkarmottagningen där han på nåder får tid till nästa dag för provtagning. Vi skrattar och skojar om att han kanske får använda träben lagom till bröllopet istället. Detta var inte riktigt vad vi hade räknat med till de där sista, schemaspäckade dagarna innan "the day".

Men kanske fanns det en mening med Emils borreliaben ändå... på torsdag morgon parkerar vi vid hamnen nere på stan, för att Emil ska till läkaren. Och då ser vi ju den perfekta platsen att ta våra bröllopsfoton på - stadsparken! Den är strålande vacker med massvis med löv, vackra höstträd, strålande solsken och det glittrande vattnet i Fyrisån.
Fortsättning följer...

Emil fick penicillin btw.