Syskonkärlek

Finns det något som kan värma mer i ett mammahjärta än när syskonen visar sådan osjälvisk kärlek för varandra?

Visst de bråkar och slåss, retas och blir osams om samma leksak, osv. Men för det mesta så är de riktigt goda vänner, bröderna. De busar omkring härhemma, jagar varandra med ett herrans liv. Liam skrattar, Måns tjoar och Nora försöker hänga på så gott hon kan genom att utbrista riktiga glädjetjut då och då. Hon har ju lärt sig att det är så kvällarna ser ut här hemma, och hon vill vara delaktig till varje pris.
Ikväll vart det plötsligt väldigt tyst. Bara den yngste familjemedlemmen låg kvar på golvet i vardagsrummet och kikade förvånat omkring sig. Det tog någon minut innan mammans öron registrerade att ljudnivån hade sjunkit drastiskt... man stänger liksom av öronen efter ett tag. ;) Jag frågade pappan vart oljudsmakarna hade tagit vägen, och svaret var enkelt - toaletten.
Smög mig ditåt och hörde hur de små barnrösterna tjattrade med varandra därinne. Det gladde mig något så enormt att höra de konversera därinne på toaletten, den ena sittande på toalettstolen och den andra på golvet framför. Egna minnen smög sig fram. Jag mindes hur jag själv suttit på ett toalettgolv för många år sedan. Väntade på systern min. Hur vi gjorde varandra sällskap till toaletten när nöden kom mitt i leken. Minns du Madde? Vi var goda vänner och systrar, och är än idag. Precis det önskar jag mig för bröderna.

Å Nora hoppas jag också får komma med i gemenskapen. Jag tror inte att det ska bli några problem. Hon är allas vår lilla ögonsten härhemma. Alla är vi så rädda och försiktiga om hon den lilla. Alla är vi så glada när hon äntligen vaknar om morgonen och vi får krypa upp i sängen hos henne. Hon är vår bebis, inte bara min och Emils, utan vår! Så älskad.